Ökning av psykisk ohälsa kan bero på att det finns bristande kunskap i kombination med en stark stereotyp bild av vem och hur psykisk ohälsa ser ut. Det är någon liknande Berny Pålsson som ser ut som ett rivjärn på armarna, har håret i två olika färger och lyssnar på musik som inte förknippas med glädje eller sprider någon trevlig stämning.

Jag under mina 23 år hittills varit med om mer ohälsa än hälsa, mer tråkiga besked än upplyftande. Min 10 års långa erfarenhet psykisk ohälsa är kunskapsbristen för jag vet inte hur många gånger jag har hört att ” Du som är så glad, inte mår väl du dåligt”   Det är ju inte så att jag ägnar 24 h om dygnet av att gå runt med smilgroparna i högsta hugg. Det gör ingen. För iaf 6-8 timmar om dygnet sover i regel många.  Bara där finns det kunskapsbrist i emotionella uttryck, känslotillstånd, grundläggande kunskap om dygnets timmar i termer av “glad jämt”.  Psykisk ohälsa ökar med för att vi har arbetsmiljöfrågan på personalmöten som en punkt i agenda som ligger ovanför övriga frågor. Psykisk ohälsa  ökar därför vi bara ser till företagets verksamhet men prioriterar bort de som ska utföra verksamheten. Psykisk ohälsa ökar för att vi använder begreppsfel så som effektivitet och produktivitet. Du kan bokstavligen slänga ut tallrikar med mat på för att strama in tiden av serveringen men det behöver inte vara till rätt person med rätt beställning.  Psykisk ohälsa ökar för att arbetsgivare inte bör lägga sig i vad som finns på fikabordet, eller se över att sin personal ägnar en del av sin rast att faktiskt gå ett varv runt kvartet. Istället går man med på att ta en halvtimmas rast för att inte personalen ska “hinna komma ner i varv” o låta de gå vid halv istället för hel = Ingen återhämtning.  Det är också samma arbetsgivare som ska fixa med rehabiliteringsplaner,  se till att personer orkar arbeta och anpassa arbetssituation först när det redan finns ohälsa/nedsatt arbetsförmåga. Där har arbetsgivaren som skyldighet att lägga sig i, följa upp och återkoppla. Arbetsgivaren borde ha mer att säga till om när det kommer till arbetstagarna när det också fungerar. Våga fråga, istället för att göra anställda glada med en bra föreläsning av en känd person som sällan återkopplas till arbetsplatsen så bör den tiden läggas på individuella samtal. Gruppsamtal eller handledning som implementeras på arbetsplatsen . Be medarbetarna göra policydokument för hälsa o välbefinnande. Det blir ett systematiskt fel på många plan både i begreppsapparat, ansvarsfördelning, och innebörden av att prioritera helheten för medarbetaren.

Lösningen prioritera arbetsmiljön på dagordningen,  ekonomi bör se att det finns ett samband mellan blinkande röda siffror i förhållande till företagets resurser att utföra uppgiften/tjänsten.
Våga definiera vad menar vi när vi säger deppig, ohälsa,policydokument, sälj, försäljning, omvårdnad, verksamhetsplan, produktiv på personalmöten/samrådsgrupper att då våga problematisera och strukturera så att det finns substans hela tiden i ord, interna koder, mellan medarbetarna

Tvinga medarbetarna att skaffa sig kunskap i en välmående arbetsplats  genom att få personer i en grupp som har specifikt ansvar att ansvara för arbetsmiljön på ett tydligt sätt när det finns hälsa.

Artikeln blir provocerande och i termer av “ramaskri” för att inte kan väl psykiskt sjuka jobba men det vi glömmer bort är återigen. Hur definierar krav, vem får ställa krav och hur ska ett krav se ut?

Vem för den dialogen med sin personal, för ärligt talat: Är det något vi är duktiga på så är det att definera säljssiffror, vårdtagarnas behov, undersköterskans skyldighet, timmar, och tidsrapporter, men inte det mest grundläggande, att ställa krav på arbetsplatsen mest grundläggande behov där vi ändå spenderar stor del av våra dagar.

Spenderar tid i stugan. Skönt, friden infinner sig nästan direkt. Mtid för reflektion och plöja igenom böcker som jag inte hinner hemma. Lyssnade på podcast om ärlighet. Vill vi höra ärliga kommentarer att du har blivit förändrad, eller din klänning är det värsta jag sett, eller handlar det om finkänslighet? Att kanske mer lägga upp det, hur tänker du kring personförändring osv? Alltid svårt. Jag kom nog på att jag inte är så finkänslig men tar alltid ansvar för min ärlighet. I programmet pratade en psykoterapeut från USA att vi är alldeles för bekväma med konflikter, det är jag beredd att hålla med om. Märker mer hur jag mer och mer irriterar mig på folk som inte återkoppla till sin egna ärlighet/rakhet. Sög vad du vill men återkopllar du aldrig så är det skitsamma vad du sa första gången. Jag följer upp min ärlighet just nu eller raka budskap för jag återkopplar det jag sa till människor eller löften som getts utifrån konflikt/åsiktsmeningsskiljaktighetet. Rakhet, uppriktighet, ärlighet finns det skillnad? Det jag tar med mig från podcasten är finkänsligheten att det ger utslag i ärligheten. Annars ber jag mycket och mediterar på livets existens. Gud är vattnets reflektion i allt jag ser, i sjötomten vid familjens stuga.

Den gode herdens söndag. Tårarna var hela tiden bakom ögonlocken och i den sista meningen i tillhörande bön efter predikan så föll tårarna. Hejdlöst. Men jag vet hur man gråter men inte får någon annan att märka det. Jag har blivit expert på det nu.En annan rolig sak var ju också 30 talisternas glädje över Församlingsherde. Ja, ni kan ju tro att det är stort men det är det ju inte. Det är typ en motsvarande samordnartjänst med en finare titel. Kom igen när vi snackar pastoralchef. Annars fint samtal med bästa vän. Vi har en resa inplanerad och hoppas ni vi gör den också. Hade varit mysigt! Annars, stressad över jobb, vill ha ngt att göra. Vill tjäna pengar och skaffa lgh. Iaf ett sommarjobb. Men. Det är bara att kämpa på och om jag ska vara ärlig så vet jag ingenting om mitt mående denna vår för våren o jag o tillhörande depression är inte vänner så här års. Men mest av allt vill ja en famn, En riktig modersfamn men den angår ju inte mig och jag förtjänar den heller säkert inte.

Idag vaknade jag upp med ett lättat hjärta. Jag hatar när det ligger och gnager sådär undermedvetet att jag borde säga, att jag borde göra o så gör man det. Fast, inte utan att jag hade lite ont i magen innan samtalet men det gick fint. Läste någonstans att det ska vara rätt, inte alltid nödvändigtvis kännas rätt. Det handlar om vad som är motivet och syftet. Fast besluten om att vilja gå vidare. Gå vidare med hela livet, efter våldtäkten. Alla kriser innehåller olika faser. I början var jag livrädd att han som våldtog mig skulle hämnas och såg hans bil överallt. Sedan var det mardrömmarna, sen var det mitt eget liv. Att vilja leva eller ens orka leva? Och nu kommer relationerna runt omkring. Vad har jag satt i gång hos er, gjorde jag er illa? Viktigt. Allt har sin tid. På riktigt.  Kris tar lång tid men den akuta krisen var jag hyffsad underfund med efter 2 månader. För mig är det viktigt att göra rätt, kommer alltid vara. Så är det. Känslan av ett lättat hjärta är oslagbart. O yes.

Själavård gör skillnad som vanligt. Vi konstaterade att människor är olika. Det kanske jag borde bejaka på ett annorlunda sätt. Men också får förståelse eller försöka förstå att jag gärna vill ha svar på mina frågor och att det är viktigt för mig. Nu börjar min “tydligggöra-turné” imorgon och det tror jag är viktigt avstamp. Aldrig att jag kommer be om ursäkt för att jag mått dåligt pga att JAG blev våldtagen, men jag tänker ge er ett tack, men också tydliggöra att veta att jag orsakat oro osv. Viktigt för mig, för oss. Varför är det viktigt då? Jo kanske för att människor har känslor och för att jag de senaste året orsakat känslor hos er. Och jag kan bara understryka det för oss. Pratade med några från kyrkan om det här med att återkoppla och det fanns olika åsikter. Är jag beredd på att ta emot återkoppling eller inte? Är jag beredd på att ta emot det dem har att säga till mig? Kanske. Tydligheten går före allt annat för mig just nu. Konkretisera. Utvärdera utan värdering, eller i allafall en variant av den. Att ta ställning är viktigt, att stanna upp är viktigt, att se om sitt hus ÄR viktigt. Punkt. För ett år sedan fick jag höra att jag inte tog ansvar och brydde mig. Nu tar jag ansvar och bryr mig men då blir det också fel. Välja sina strider? Nej, det handlar om att göra det som är rätt och riktigt och det behövs inga val, i min värld. Jag vet att jag är en ytterst krånglig person men jag vet också att jag vill ta ansvar för hela mig och allt vad jag är med hela mitt väsen. Okej att ni inte uppskattar det, gillar det, vill göra det. Tro bara inte att jag inte gör detta för att jag tycker det är roligt. Jag lider varje dag av mina felsteg och brister. Av allt jag inte kan vara eller bli. Verkligen. Av de sms jag skickat till olika människor får jag samma svar: Vad är det du vill prata om?
Vad vill du ha svar på? Jag vill ha ditt svar, om mig, till mig genom dig för att jag litar på dig. Att ta ställning att värdera är inte populärt märker jag. Jag gör inget annat. Jag värderar jämt utvärderar en gång i veckan. Så viktigt. Reflektion och eftertanke ger spännvidd och insikter. Insikter om att jag är en idiot och vill ha ett svar. Just nu handlar om mig i förhållande till er? Bry er ni inte eller är jag rädd att jag bli arg och blomstra ut i en explosion av ilska? Jag tycks vara en egen figur som hade jublat fullkomligt om någon hade sagt: Ellinor, jag vill gärna prata med dig om mig som vän. Ställer du upp? Självklart vill jag göra en ordentlig genomkörare tillsammans med dig om det är VIKTIGT för dig och jag tror att det kan göra gott. Allt jag gör handlar inte om utskällningar, o dondera. Utan också att med hjärtat vilja något rätt för jag vet att jag gör fel. Nu ska jag knäcka mig en bättre öl och be. Gud, marinera mig fullständigt av din kraft och kärlek.