Ökning av psykisk ohälsa kan bero på att det finns bristande kunskap i kombination med en stark stereotyp bild av vem och hur psykisk ohälsa ser ut. Det är någon liknande Berny Pålsson som ser ut som ett rivjärn på armarna, har håret i två olika färger och lyssnar på musik som inte förknippas med glädje eller sprider någon trevlig stämning.
Jag under mina 23 år hittills varit med om mer ohälsa än hälsa, mer tråkiga besked än upplyftande. Min 10 års långa erfarenhet psykisk ohälsa är kunskapsbristen för jag vet inte hur många gånger jag har hört att ” Du som är så glad, inte mår väl du dåligt” Det är ju inte så att jag ägnar 24 h om dygnet av att gå runt med smilgroparna i högsta hugg. Det gör ingen. För iaf 6-8 timmar om dygnet sover i regel många. Bara där finns det kunskapsbrist i emotionella uttryck, känslotillstånd, grundläggande kunskap om dygnets timmar i termer av “glad jämt”. Psykisk ohälsa ökar med för att vi har arbetsmiljöfrågan på personalmöten som en punkt i agenda som ligger ovanför övriga frågor. Psykisk ohälsa ökar därför vi bara ser till företagets verksamhet men prioriterar bort de som ska utföra verksamheten. Psykisk ohälsa ökar för att vi använder begreppsfel så som effektivitet och produktivitet. Du kan bokstavligen slänga ut tallrikar med mat på för att strama in tiden av serveringen men det behöver inte vara till rätt person med rätt beställning. Psykisk ohälsa ökar för att arbetsgivare inte bör lägga sig i vad som finns på fikabordet, eller se över att sin personal ägnar en del av sin rast att faktiskt gå ett varv runt kvartet. Istället går man med på att ta en halvtimmas rast för att inte personalen ska “hinna komma ner i varv” o låta de gå vid halv istället för hel = Ingen återhämtning. Det är också samma arbetsgivare som ska fixa med rehabiliteringsplaner, se till att personer orkar arbeta och anpassa arbetssituation först när det redan finns ohälsa/nedsatt arbetsförmåga. Där har arbetsgivaren som skyldighet att lägga sig i, följa upp och återkoppla. Arbetsgivaren borde ha mer att säga till om när det kommer till arbetstagarna när det också fungerar. Våga fråga, istället för att göra anställda glada med en bra föreläsning av en känd person som sällan återkopplas till arbetsplatsen så bör den tiden läggas på individuella samtal. Gruppsamtal eller handledning som implementeras på arbetsplatsen . Be medarbetarna göra policydokument för hälsa o välbefinnande. Det blir ett systematiskt fel på många plan både i begreppsapparat, ansvarsfördelning, och innebörden av att prioritera helheten för medarbetaren.
Lösningen prioritera arbetsmiljön på dagordningen, ekonomi bör se att det finns ett samband mellan blinkande röda siffror i förhållande till företagets resurser att utföra uppgiften/tjänsten.
Våga definiera vad menar vi när vi säger deppig, ohälsa,policydokument, sälj, försäljning, omvårdnad, verksamhetsplan, produktiv på personalmöten/samrådsgrupper att då våga problematisera och strukturera så att det finns substans hela tiden i ord, interna koder, mellan medarbetarna
Tvinga medarbetarna att skaffa sig kunskap i en välmående arbetsplats genom att få personer i en grupp som har specifikt ansvar att ansvara för arbetsmiljön på ett tydligt sätt när det finns hälsa.
Artikeln blir provocerande och i termer av “ramaskri” för att inte kan väl psykiskt sjuka jobba men det vi glömmer bort är återigen. Hur definierar krav, vem får ställa krav och hur ska ett krav se ut?
Vem för den dialogen med sin personal, för ärligt talat: Är det något vi är duktiga på så är det att definera säljssiffror, vårdtagarnas behov, undersköterskans skyldighet, timmar, och tidsrapporter, men inte det mest grundläggande, att ställa krav på arbetsplatsen mest grundläggande behov där vi ändå spenderar stor del av våra dagar.

