Är tacksam över livet. Vad det gör med mig. Att jag är stark. Det har jag fått bevis för nu. Jag starkare än vad jag tror och jag klarar allt om jag ger mig fan på det. Och om jag håller mig tätt in till Guds hjärta. Viskar bönen när jag sitter i bilen, när jag cyklar mellan olika aktiviteter, när jag ska sova att utvädera Gud genom att formulera små böner. Ta sig tiden fast det egentligen inte är möjligt att gå in i Domkyrkan andas in heligheten. Enkel måltid under enkla förhållanden. Och nu är jag tacksam att min oförmåga att planera min tid kunde lösas med ensenare träff. Att vara tacksam. Och en sak till. Jag ska nog våga fråga om en där armbandet hon har på sin handled. För jag vet vad det för armband. I tro, vill jag känna tro.