Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Genom Gud. Jag är buren.  Känner det så starkt att det finns folk som ber för mig. En bön kan ju kanske låta präktigt men det är en tanke, en innerlig önskan att en annan människa ska må väl. Gratis får jag min tro och det är nda jag behöver är att Gud leder mig. Inte att jag leder Gud i min egen tro. Det är över nu. Är så innerligt tacksam. För jag orkar faktiskt inte mer och jag hade ändå förlorat om jag hade tagit det längre. Jag blev tagen på allvar av hela rättssystemet, av mina vänner, av familjen, av hans familj. Jag är vinnare.  Kanske jag har förlorat min själ, en bit av mitt hjärta men jag vet att det blir läkt, pusslet faller på plats och att någon helar mig. Nätterna är jobbiga, mycket gråt, förtvivlan. Mycket hopplöshet men jag behöver rensa ur mig hela skiten och det kommer ta tid och jag får så vackert bara infinna mig i fosterställning o panikattacker. I nåd får jag ha tillit att detta är en övergångsperiod. Idag började mitt schema. Första gången på länge jag har struktur. Befriande. Meningsfullt. Jag tror att denna hösten kan bli fantastisk.